Corrupt Imagination - Storm Dunder

Corrupt imagination, den första singeln från Storm Dunders kommande album Welcome home, kom för några veckor sedan och jag har sjungit på några speciella fraser ur den sen dess. De fyller något i en man inte visste var tomt, kliar någon man inte visste kliade och vill sjungas om och om igen.

Call me Alice
Call me Cat, the pillars
Im balancing my head on 
they are wonky, they are worn
they are tarnished, they  are torn

Låten är en alkemisk blandning av metalliskt och organiskt och fungerar som ett fristående konstverk (för det är vad man vill kalla den: det här är ett verk som känns musikaliskt, visuellt och taktilt på en gång), men tillhör också en större historia om hur artistens röst förändrats under hens första år på testosteron. I den finns dessutom en invävd metaforisk berättelse om en maskin som minns hur det var att vara människa. Allt levererat av en uttrycksfull röst som känns - precis som artistens namn antyder - som något som rör runt i en, både i storslagna partier och i sina mjukare nyanser. Från låtens början och gradvis genom den vävs en initial röstklang samman med en ny, mörkare. I låtens slutsekunder är den nya klangen kvar ensam.

Låter det här om något du vill höra mer om? Se då till att hålla koll på Musikhorisonten nästa vecka - då får du ta del av mer av historien bakom hur albumet kommit till i en fin intervju med Storm Dunder.